måndag 14 maj 2012

Missionsresa till Filippinerna, sista delen

Här kommer sista inlägget om min missionsresa till Filippinerna. Ber om ursäkt för dröjsmålet. Har varit fullt upp i skolan med skolavslutning och allt såhär sista veckorna!

Platsen där allt började

En av de sista kvällarna i Los Banõs åkte vi med Pastor Paul, hans familj och några av de andra pastorerna till en plats som betydde mycket för dem. Vi åkte till ett bibliotek vid ett universitet där Paul studerat för 20 år sen.  Han hade gått upp och bett mellan 5:30 - 7:30 varje dag i 4 års tid för väckelse. Pastor Paul berättade hur han stått på sina knän på stengrusplattorna och hans knän hade börjat blöda av alla timmars knäböjande. Men det hade inte stoppat honom. Människor hade kommit till tro, Helige Ande hade fallit över dem stark och vissa hade börjat tala i tungor. De som hade startats där har nu spritt sig över Filippinerna och runt om i Asien. Frukten av deras hängivelse har varit helt fantastisk. När några få människor helt ger sitt liv till Jesus och att se väckelse komma så får det inte bara frukt, utan det förändrar historien.
Vi hade en lång stund där tillsammans där allt började för dem då vi bara lät Gud komma. Pastorerna grät kraftigt för platsen hade betytt så mycket för dem. Det var en väldigt speciell och kraftfull stund vi hade tillsammans.

Sista gudstjänsten

På morgonen hade vi gudstjänst med Pastor Paul och hans familj. Jag och en tjej som heter Jamie och hade hand om barnen - typ 50 st. De fick göra teckningar om hur det skulle se ut i deras stad när den var helt transformerad av Gud. Så kul och intressant att se vad barnen ritade och vad deras tankar är om det. De har ofta bättre koll än vad vi vuxna har. Sen fick de göra words of knowledge för helanden och vi gjorde också ballongsvärd och kronor och krönte tjejerna med en princesskrona och dubbade killarna med svärd.
Vi tog sen barnen med oss och de fick dela med sig av sina words of knowledge för resten av församlingen. Sen fick de som hade de specifika problem komma fram till förbön och barnen bad för dem. Jag hade en 8-årig tjej som jag hjälpte. Hon bad bl.a. för en äldre man som hade svårt att se bra. Det var suddigt. Hans vänstra öga blev helt bra och hans högra blev bättre! Hon var en sån duktig tjej och jag var som en stolt "far" :)

















Lunch efter kyrkan



Helanden på Köpcentrumet

Sista dagen spenderade vi på ett spa (igen hehe) för att vila upp oss. Sen åkte vi till ett köpcentrum för att shoppa. Jag hade inget särskilt jag skulle köpa så jag hängde mest med mina andra teammedlemmar och gick runt till olika affärer med dem. Precis när jag förbi ett juice-stånd så fick jag plötsligt huvudvärk. Jag får nästan aldrig huvudvärk så jag förstod att det var ett kunskapsord. Jag började fråga de som fanns runtomkring om de hade ont i huvudet, men ingen hade det av de jag frågade. Jag stötte sen på en kvinna i 65-årsåldern. Hon hade inte heller ont i huvudet, men hon hade en cysta precis under revbenen. Jag fick känna på den och det var som en bulle där. Jag och min kompis Jamie bad för henne, men ingenting hände. Eftersom jag stött på cystor 2 gånger under resan till Filippinerna och de båda de gångerna handlade om oförlåtelse tänkte jag att kanske det var det som var problemet. Jag frågade henne frågor om hennes familj och vänner men det verkade inte som att hon bar på bitterhet. Då slog det mig: "hon behöver bara kärlek." Jag och min kompis visade henne bara kärlek ("we loved on her" som vi brukar säga ) och talade gott in i henne. Guds närvaro var med i vårt samtal. Efteråt sa hon:
"I'm so blessed. Thank you 'happy Christian'."
Hon märkte sen att hennes cysta försvunnit!
"Look! It's gone!" sa hon och tog min hand så att jag kunde känna och jag kände ingen cysta den här gången! Vem vet vad som gjorde att hon blev helad. Kanske var det bönen, men jag vill tro att det var den kärlek vi visade henne. Kärlek är det starkaste vapen Gud har gett oss - "störst av allt är kärleken". T.o.m. större än tro och hopp! Det är alltså viktigare att visa en människa kärlek som lider av ett problem än att man ska ha stark tro på ett helande kommer att ske. Tro är väldigt stort, men kärlek är större. Helande sitter inte i bönen, utan i Guds närvaro. När Hans närvaro kommer så blir människor helande. Kom att tänka på vad en av pastorerna, Les Coombs, som jobbar på "healing rooms" på Bethel har sagt:
"If all the people that came to the healing rooms would have had a father and mother who loved them half of them wouldn't need to be there."
Sen gick jag tillbaka till juice-ståndet där jag börjat få huvudvärk och frågade om någon av dem hade ont i huvudet. En av tjejerna som jobbade där hade det. Jag och Jamie bad för henne och hon blev helt huvudvärksfri. Vi frågade om hennes kompis behövde helande från något och hon hade problem i axlarna. Hon var först lite försiktig men hennes kompis som just blivit helade insisterade på att hon skulle låta oss be för henne. Vi bad för henne och all hennes smärta försvann. Gillar egentligen när såna saker händer mest av allt. När man bara är ute och handlar och det inte direkt är "ministry time". Det är då man vet att det blivit en livsstil.

Ni har fått se glimtarna av en fantastiskt missionsresa. Har delat med mig med några av höjdpunkterna, men det finns en massa andra historier att berätta. Gick inte ens att hålla koll på allt som hände för det var helt non-stop det Gud gjorde. Ser fram emot att se vad Gud kommer att göra i Filippinerna framöver. Det kommer att skaka om hela världen. Tack återigen alla ni som gjorde den här resan möjlig!!!




Sista lunchen med teamet

Bromance

Några vänner på flygplatsen i Manila