I morse åkte jag, Levi och Pastor Bob till Starbucks. Där träffade vi en av Bobs nära vänner som heter Dave Graef. Dave är en musiker som har jobbat som gitarrtekniker och gitarrist för band och artister som: Ozzy Osbourne, The Eagles, ZZ Top, Bon Jovi, Megadeth, Steve Lukather, Michael W. Smith, Wynona Judd m.fl. Han spelade t.o.m. med Michael Jackson under hela Dangerous-turnén, vilket är en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin! Listan av namn han jobbat med var helt ofattbar. Han hade även byggt gitarrer till bl.a. Steve Vai, John McLaughlin och Paco De Lucia.
Jag satt och lyssnade på historia efter historia av turnéminnen med Michael Jackson och andra artister. Väldigt intressant att höra. Jag fick höra om vilket geni Michael var och hur han hade koll på varenda liten detalj och ackord som varenda musiker spelade och t.o.m. vad som hände inom pyrotekniken och scenljuset. Var något lite off så märkte han det direkt och kunde säga t.ex. "keyboardisten, i takt 52 i 'Beat It' lägg till en 6:a i ackordet."
Dave's första gig var med Ozzy Osbourne som han fick när han var 19 år. Jag frågade om det var hans första stora gig. "Nej" sa Dave, "det var mitt första gig." Inte illa att landa det som första jobb överhuvudtaget.
Det jag tyckte var så fascinerande med Dave är att han är en sån framgångsrik musiker, men samtidigt har hjärtat på rätta stället. Han är en sån genuin och ödmjuk person.Han hade inget behov alls att göra ett "namn" av sig. Han var bara en kille som växte upp på en farm som var tacksam att han fick möjligheten att spela gitarr och få betalt för det. Men han var även villig att göra det gratis för det handlade inte om pengar. Jag frågade Dave vad som var skillnaden mellan de som "lyckades" och de som inte gjorde det. Hans sa: "allt handlar om vilka du känner och hur de känner dig. Min granne är en så mycket bättre gitarrist än vad jag är, men han får aldrig några gigs för ingen vet vem han är." Jag frågade om vad hans tankar var om varför det fanns så många missnöjda musiker. "Många tror att musikerlivet är något annat än vad det är och det lever inte upp till ens förväntningar. Jag vet att pengar, berömmelse och allt det där kommer och går. Det är inget bestående. Jag får min bekräftelse från en annan källa" sa Dave och pekade upp mot himlen och gjorde korstecknet.
Många musiker, de flesta faktiskt, söker efter att bli bekräftade genom att spela framför en massa människor och få applåder för det som bara leder till att de känner sig missnöjda med livet. Därför det är tomt. Jag har sett det så många gånger, särskilt bland de som är lite äldre. Dave berörde mig starkt men sin tacksamma attityd. Han spelar musik av rätt anledning - inte för berömmelse, pengar, status eller något annat. Han gör det för att han älskar att spela gitarr. Hans attityd sammanfattades i en mening han sa som jag aldrig glömmer:
"I came home from tour with Michael Jackson playing for 100.000 people every night and the next week played at a local bar in front of 20 alcoholics and I enjoyed it just as much."
De senaste 1.5 åren har jag spelat avsevärt mindre trummor. Jag har inte övat sedan sommaren 2010, jag har inte mindre lust att spela trummor nu än jag haft förut. Gud ledde mig bara på en annan väg och det senaste 1.5 årens äventyr har varit det bästa i mitt liv. Jag kan leva utan att spela, men jag älskar det fortfarande precis lika mycket. Ibland saknar jag verkligen att öva, ständigt bli bättre på mitt instrument och att spela mer. Men jag vet att allt har sin tid i livet och vill Gud att jag ska in på den banan igen så kommer Han att öppna de dörrarna för mig. Men det är inget jag tänker tvinga fram. Jag vill inte längre leva med att hela tid sträva och sträva och sträva och att försöka öppna dörrar i egen kraft. Det är en frustrerande bana som leder till besvikelser. Jag har varit där. Nu vill jag bara gå igenom de dörrar som Gud öppnar. Om det är inom musikerbranschen så gör jag det gärna. Jag är tillräckligt bra. Är det inom någonting annat så vet jag att jag kommer att vara mer tillfredsställd att göra det och jag är helt öppen för det. Jag har så många saker jag är passionerad för. Gud har verkligen visat senaste tiden att Hans planer är så mycket större än vad jag ens kan tänka ut och att jag måste börja drömma större och "outside the box". Framtiden är oviss, men väldigt spännande. Vad som helst kan hända. Jag vet inte ens i vilket land jag kommer att bo i eller hur mitt liv kommer att se ut och vad jag kommer att göra. Så länge jag vet vem jag är så spelar det ingen roll. Jag vet att jag är en pionjär och kommer förändra saker på ett banbrytande sätt var jag än befinner mig. Men livet är en process och saker och ting måste få ta sin tid. Jesus förberedde sig i 30 år innan Han på allvar började sin tjänst med att förändra världen. På bara 3 år så förändrade Han historien för all framtid. Finns det någon bättre förebild än det?
Men oavsett så jag är rätt säker på att jag i framtiden kommer att ta upp trumstockarna betydligt mer än jag gör för tillfället. Jag har lärt mig så mycket de senaste 1.5 åren att jag har en helt annan distans och inställning till musik än jag hade tidigare. Det finns saker som är så mycket viktigare i livet. Mitt liv står inte och faller med musik, men kärleken till det kommer alltid att finnas där. Det handlar bara om var jag har min "första kärlek". Det kommer så många möjligheter vår väg som Gud inte vill att vi ska ta. Det är så viktigt att lära sig följa Hans röst för att kunna avgöra vilka Han vill att vi ska ta och inte. Jag sitter hellre still än att gå igenom en dörr Han inte har öppnat. Bara för att dörren är öppen betyder det att Han vill att vi ska gå igenom den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar