Missionsresa till Filippinerna, Del 3 - "Smokey Mountain"

En av mina absoluta favoritdagar var när vi åkte till "Smokey Mountains". Vi hade möjlighet att åka antingen dit eller ha ministry för regeringsmedlemmar men jag valde det första. "Smokey Mountains" är några av de allra fattigaste kvarteren i utkanten av Manila. Det är snarare en soptipp där familjer bor och går och letar efter saker på soptippen som de kan få användning för. Ett sätt som de får in pengar på är genom att sälja trä som man eldat och gjort till kol. Det är därifrån stället fått "Smokey Mountains" för hela stället präglas av en väldigt stark röklukt.
Vi gick runt till de olika "husen" som ofta bestod av ett plåttak och några träplankor som golv och väggar. Först gick vi till en gammal änka som var över 80 år gammal som inte kunde gå. Hennes ben var helt förtvinade och hon hade inget sätt att få ihop pengar till mat. Några av våra tolkar skulle se till att hon fick det. Hon hade också en bruten handled och vi bad för henne. Smärtan blev bättre, men benet verkade fortfarande vara brutet. Vi bad med henne och tröstade henne. Hon kände att fortfarande hade uppgift i livet och hon hade en stark tro på Jesus.

Sen samlade vi ca 200 av barnen där och framförde ett drama för dem som handlade om Jesus, Fader Gud och Hans barn. Jag spelade Jesus (såklart, det kommer liksom på köpet med mitt hår. Men jag tror att vi av någon anledningen i västvärlden har missuppfattat det hela och tror att Jesus skulle ha haft blont hår och blå ögon). Många av barnen ville ta emot Jesus i sitt hjärta. Vi gjorde även words of knowledge för helande. Bl.a. blev en tjej som hade problem i ett finger helad. Hon sprang runt och var jätteglad! Det var även några andra, men jag har inte koll på exakt vad som hände. Bl.a. blev kom en ung kvinna med bara en arm till tro. En av mina norska kompisar, Elisabeth, hade sett en kvinna med bara en arm i en inre syn redan i Redding.
Sen gjorde vi ballongdjur för dem och lekte med barnen. De var så hungriga efter kärlek. Vi slängde med dem i luften och de ville bli kramade och att vi höll dem. Några av dem gav ifrån sig en lättnadens suck när man lyfte upp dem. Vi skojade, lekte och hade så kul tillsammans. De hade så mycket glädje. De var precis som barn ska vara - nyfikna, öppna och inte rädda. Miljön skulle av många kunna betraktas som ett helvete, men för mig var det som att vara i himlen. Många av de vuxna hade tappat hoppet och hade det svårt. Man såg det i deras ögon. Det fanns många av dem har aldrig varit utanför Smokey Mountain. Det här var det enda de kände till. Men med barnen var det annorlunda. Barn hittar sätt att överleva och att finna glädje i de mest tragiska omständigheter. En väldigt stark dag för många av oss i teamet. Ingen var oberörd när vi åkte därifrån. Mina ögon fylls med tårar när jag skriver detta och tänker på de underbara barnen. Jag saknar dem...

Jag och min vän Rovelin