Missionsresa till Filippinerna, Del 3 - "Smokey Mountain"

En av mina absoluta favoritdagar var när vi åkte till "Smokey Mountains". Vi hade möjlighet att åka antingen dit eller ha ministry för regeringsmedlemmar men jag valde det första. "Smokey Mountains" är några av de allra fattigaste kvarteren i utkanten av Manila. Det är snarare en soptipp där familjer bor och går och letar efter saker på soptippen som de kan få användning för. Ett sätt som de får in pengar på är genom att sälja trä som man eldat och gjort till kol. Det är därifrån stället fått "Smokey Mountains" för hela stället präglas av en väldigt stark röklukt.
Vi gick runt till de olika "husen" som ofta bestod av ett plåttak och några träplankor som golv och väggar. Först gick vi till en gammal änka som var över 80 år gammal som inte kunde gå. Hennes ben var helt förtvinade och hon hade inget sätt att få ihop pengar till mat. Några av våra tolkar skulle se till att hon fick det. Hon hade också en bruten handled och vi bad för henne. Smärtan blev bättre, men benet verkade fortfarande vara brutet. Vi bad med henne och tröstade henne. Hon kände att fortfarande hade uppgift i livet och hon hade en stark tro på Jesus.

Sen samlade vi ca 200 av barnen där och framförde ett drama för dem som handlade om Jesus, Fader Gud och Hans barn. Jag spelade Jesus (såklart, det kommer liksom på köpet med mitt hår. Men jag tror att vi av någon anledningen i västvärlden har missuppfattat det hela och tror att Jesus skulle ha haft blont hår och blå ögon). Många av barnen ville ta emot Jesus i sitt hjärta. Vi gjorde även words of knowledge för helande. Bl.a. blev en tjej som hade problem i ett finger helad. Hon sprang runt och var jätteglad! Det var även några andra, men jag har inte koll på exakt vad som hände. Bl.a. blev kom en ung kvinna med bara en arm till tro. En av mina norska kompisar, Elisabeth, hade sett en kvinna med bara en arm i en inre syn redan i Redding.
Sen gjorde vi ballongdjur för dem och lekte med barnen. De var så hungriga efter kärlek. Vi slängde med dem i luften och de ville bli kramade och att vi höll dem. Några av dem gav ifrån sig en lättnadens suck när man lyfte upp dem. Vi skojade, lekte och hade så kul tillsammans. De hade så mycket glädje. De var precis som barn ska vara - nyfikna, öppna och inte rädda. Miljön skulle av många kunna betraktas som ett helvete, men för mig var det som att vara i himlen. Många av de vuxna hade tappat hoppet och hade det svårt. Man såg det i deras ögon. Det fanns många av dem har aldrig varit utanför Smokey Mountain. Det här var det enda de kände till. Men med barnen var det annorlunda. Barn hittar sätt att överleva och att finna glädje i de mest tragiska omständigheter. En väldigt stark dag för många av oss i teamet. Ingen var oberörd när vi åkte därifrån. Mina ögon fylls med tårar när jag skriver detta och tänker på de underbara barnen. Jag saknar dem...

Jag och min vän Rovelin

Missionsresa till Filippinerna, Del 2

Dag nr. 2 åkte vi ut i olika grupper mindre grupperför att hålla i gudstjänster runtom på i Manila. Jag och 3 andra BSSM-studenter höll i en gudstjänst på en församlingsplantering i ett köpcentrum. Jag predikade om identitet och vad det innebär att vara söner och döttrar till Gud. Var faktiskt första gången jag predikade i en kyrka. Har pratat och aktiverat människor i det övernaturliga förut men aldrig en regelrätt predikan. Hade inte haft så mycket förberedelsetid direkt förutom på morgonen, men det kändes kul och jag kände att jag hade självförtroende. Skulle bara behöva utveckla det mer och finslipa det. Att predika eller undervisa är något jag kan tänka mig att göra mer av, men det är samtidigt inte direkt något jag söker möjligheter till att göra. Brukar mest bli när någon säger: "du, predika" haha.

Vi körde även words of knowledge för helande och aktiverade församlingen att be för varandra och ge words of knowledge själva. En ung kvinna som vi tog upp på scenen ville först inte ge ett word of knowledge, men vi övertalade henne att göra det ändå. Hon sa: "ears". En man kom upp med hörselnedsättning och blev helt helad! Tjejen blev så berörd att han hade blivit helad av hennes ord och när hon bad för honom att hon började gråta. En annan ung kvinna var helt blind på ena ögat sen födseln. Vi bad flera gånger för henne och hon började se skuggor på ögat!! Vi kom dock inte längre än så, men det är ju helt fantastiskt att hon började se skuggor från att aldrig ha sett något tidigare i hela sitt liv på det ögot!! Ca 20-30 pers blev helade i den lilla kyrkan. Så kul att se dem aktiverade också så att de förstår att det inte är p.g.a. för att vi är från Bethel som Gud dyker upp. Vi har alla fått det vi behöver när vi tar emot Jesus, men det handlar bara om att inse det man redan istället för att det är något man ska "få".

Efter lunchen drog jag och samma team iväg till ett av de fattigare kvarteren utanför stan. Vi var i en lokal där de precis var på väg att plantera en församling. Det var snarare några betongväggar med tak mer än en lokal. Inte mycket till lokal skulle man kunna tänka, men mer än så behövs inte för att kunna samlas. De satte sen upp ett gäng stolar och ett gäng människor samlades. Vi visste inte riktigt vad vi var där för att göra, men de frågade oss om vi kunde dela evangeliet. "Visst" tänkte vi och förstod att de ville att vi skulle hålla i gudstjänst. En kille höll i en lovsång på ostämd gitarr. Sen delade en av tjejerna i vår grupp, Janice, vad Jesus gjort för oss och om korset. Jag började känna "det är läge att se vilka som vill ta emot Jesus i sitt hjärta", något som jag inte brukar känna särskilt ofta på gudstjänster. Jag gillar egentligen inte "altar calls". Tycker det ofta kan vara opersonligt och bli mer en "massgrej" än att människor verkligen tar ett eget beslut att följa Jesus. Men det handlar inte om vad jag gillar utan vad Helige Anden gjorde i stunden. Janice, som predikade hade nämligen känt samma sak utan att vi ens kommunicerat det. När hon inbjöd till frälsning åkte 50 händer upp i luften! Så gott som alla som var där! Flera av dem var säkert redan kristna, men det spelar ingen roll. Gud vet och det är det viktiga.
Sen höll jag i "supernatural activation". Vi hade inte så mycket tid så jag sa bara:
"Everybody who needs healing raise your hand".
En massa händer åkte upp. Jag sa åt de som inte räckte upp händerna att lägga sina händer på dem och sen så bad jag dem bara repetera en enkel helandebön, något i stil med:
"I command all pain to go right now in Jesus name amen."
10-12 pers märkte antingen stor skillnad eller blev helt helade redan då! Vi fortsatte några gånger till och fler upplevde hur deras smärta försvann på olika ställen i kroppen. Några barn kände hur deras feber försvann i kroppen.
Sen var det dags att åka. Det var en sån där erfarenhet då man inte riktigt hann fatta vad som hände. Det var bara: "Get in - blow the place up - get out".

Nästa dag hade vi en konferens för att välsigna de olika pastorerna i Manila. De hade bjudit dit ca 400 st.  Kevin predikade och det var lovsång, firetunnel och annat som hände.
Vi hade också olika stationer för dem där de kunde gå runt och få profetisk konst, profetiska handlingar, profetisk dans, sång m.m. Jag valde profetisk sång och fick sjunga profetiska ord/sånger över olika personer som kom dit. Insåg hur mycket djupare det går när man sjunger något än om man säger det. Musik har ju förmågan att gå förbi allt förstånd och gå rätt in i hjärtat. För något år sen hade jag tänkt mycket på att det skulle låta bra och förmodligen inte känt mig bekväm att sjunga av just den anledningen. Men Bethel har "förstört" mig och nu bryr jag mig inte om sånt längre. Är så skönt att vara fri från "performance". En ung tjej jag sjöng över om den hon var grät kraftigt. Efter jag var klar satt jag i säkert 10-15 minuter och bara höll henne i händerna. Hon kunde bara inte sluta gråta. Det fanns människor som hade sagt lögner till henne visade det sig och det jag sjöng hade talat om exakt motsatsen till det de sagt. Jag kände sen att hon behövde höra från Gud så jag körde SOZO-style och bad henne repetera efter mig:
"Father God, what do you love about me the most?"
När jag frågade vad Gud sagt svarade hon:
"Everything! And I can see Him dancing over me!"
Hennes tårar byttes till ett stort leende. Vi kan uppmuntra människor och det är väldigt kraftfullt, men inget är så kraftfullt som när Gud själv får säga till personen hur Han ser på dem.

Hade även gjort ett gäng profetiska målningar som jag gav till vissa som jag kände att jag skulle ge dem till. En ung tjej hade sin födelsedag den dagen och jag kände att jag hade en teckning jag skulle ge till henne. Det visade sig att det jag ritat konfirmerade specifikt ett särskilt ord hon hade fått för ett år sen och hon blev jätteuppmuntrad. Mitt teckning var en fortsättning på det ord hon redan fått.

 Firetunnel för ledarna på konferensen:

Del 3 kommer i morgon.......

Missionsresa till Filippinerna, Del 1

Hallå alla bloggläsare!

Förra veckan kom jag hem från Filippinerna! Börjar komma på banan nu efter 15 timmars tidskillnad nu så jag tänkte skriva en serie inlägg och berätta om det som hände under resan. Återigen stort tack till er som gjorde den här resan möjlig för mig!! Uppskattar verkligen ert stöd. Utan er hade jag inte kunnat åka. Jag kommer att berätta om utvalda delar för er och saker som Gud gjorde. Det är helt omöjligt för mig att få med allt. Allt det som hände var bortom vad vi kunde hålla reda på. Men Gud dök upp på fantastiska sätt och berörde Filippinerna och vårt team.

Resan dit

Flygresan tog ca 16.5 timme. Det kändes dock inte alls särskilt jobbigt. Jag och två av mina teammedlemmar hade kul satt och snackade. Vi pratade rätt mycket med en av våra flygvärdar "Tan". Min uppmärksamhet drogs till hans fötter av någon anledning. Jag frågade om han hade ont där. "No. Why do you ask?" sa han, "but I do have pain in my right knee". Jag bad för hans knä i 5 sekunder och bad han sen kolla hur det kändes. Han såg väldigt kul ut när han insåg att han inte hade ont längre och hade full rörlighet. Det spelar ingen roll om vi har fel kunskapsord. Jesus helar ändå.

Väl i Filippinerna var det väldigt varmt! Perfekt temperatur för mig hehe. Även om det var regnigt då och då så var det ca 30 grader varmt varje dag. Det var nästan lika varmt på natten. Fuktigt som i ett växthus var det också. Kändes som att bli omsvept av ett täcke av värme när man kommer ut. För mig som lätt blir frusen var det skönt. Så länge man inte behöver vistas utomhus alltför länge. Vi bodde på ett väldigt fint hotell i Manila som hette "Legend Villas". Det var förut ett hotell där mycket prostitutionsverksamhet förekom, men sen blev hotellägaren frälst och nu är det istället ett ställe som drivs av "Kingdom principles". Man kunde t.ex. skriva ned sina böneämnen i hotellrummen som personalen sen hämtade upp.


"Revival Lifestyle" konferens

Redan nästa dag började vi med att ta del av en konferens som hette "Revival Lifestyle" (förra året hette den "BSSM EXPLOSION" lol!). Konferensen hölls i en kyrka och vi var särskilt inbjudna gäster.

Teamet samlas utanför konferenslokalen

Lovsången under gudstjänsten var som ett stort party. Vi hoppade runt tillsammans och det var ett rejält drag. Människorna i Filippinerna hade verkligen så mycket glädje!

Theresa Dedmon m.fl. gör profetisk konst under lovsången som
sedan skänks bort till någon person som Gud "highlightar" eller
ibland till församlingen.

Vi hade sen olika stationer med undervisning på olika områden bl.a. treasure hunts, culture of honor m.m. Jag och några andra höll i undervisning om "words of knowledge" för ungdomar och sen aktiverade vi dem i att själva ge varandra kunskapsord. Flera av dem gav kunskapsord för första gången. Fick mycket frågor också. Det märktes att de var hungriga. En av tjejerna hade inte trott att hon kunde, men hon hade fått ett ord som var mitt i prick och verkligen talade till den andra personen.

Efter lunchen var jag och några andra och hade ministry med barnen. Vi hade olika stationer med ansiktsmålningar, konst och "encounters". Jag och några andra ledde dem i ett "encounter" med Jesus. I det fick de en present av Honom. De fick sen rita vad de fick av Jesus. Så kul att se de olika saker som de ritade och hur personligt Jesus pratade med barnen :)

 

 

Den här tjejen fick en väska av Jesus med hennes namn på. Det stod även "wisdom" på handtaget. Wow.

Jag och Emily dricker Filippinernas berömda "mango shake" - gott!

Kevin visar upp olika kunskapsord som vi ritat.

 

Så kan ett ritat kunskapsord se ut. Behöver inte vara snyggt för att det ska funka hehe.

Kvinna blir befriad från ond ande på kvällsgudstjänst

På kvällen hade vi kvällsgudstjänst. Theresa Dedmon (en av våra ledare) gav oss i uppdrag att rita words of knowledge för helande medan Kevin Dedmon undervisade på scenen. Theresa håller på mycket med konst och olika kreativa uttryck så vi ritade olika kroppsdelar där vi kände att folk hade ont eller problem. Jag ritade bl.a. en person med "terminal disease/cancer" på magen. Sen fick de människor med de typen av problem komma fram till mig för att få bön. Vi hade alla möjliga led för olika kunskapsord. En kvinna kom fram (ej hon på bilden ovanför) till mig som hade en cysta på äggstockarna. Jag lade min teckning på hennes mage och hon åkte direkt ned i golvet.
"Are you ok?" frågade jag henne, men fick inget svar. Jag tänkte att Gud nog jobbade med henne så jag lät henne vara. Jag började be för en annan person, men efter ett tag kände jag att allt inte stod rätt till med kvinnan. Hon hade en väldigt besvärad min och jag kände i mina ande att "hon har en ond ande i sig." Hon började snart greppa tag i min fot och vred och vände på sig. Jag förstod att jag behövde ägna henne uppmärksamhet så jag satte henne upp. Hennes ögon var helt fulla av skräck och rädsla. Hon hade ingen aning vad som hände med henne och hon började klösa på sina händer och i hennes ansiktet. Hon var så rädd.
Jag greppade hennes händer och försäkrade henne om att "everything's gonna be ok. Don't worry." Jag sa åt henne att titta in i mina ögon och jag överöste henne med kärlek. Gjorde det jag kunde för att få henne att bli lugn. Hon tittade på mig helt lamslaget av rädsla och sa:
"Help me."
Jag kände då: "hon behöver förlåta sin man" så jag frågade henne:
"Is there anyone you need to forgive?"
"Yes, my husband!!"
Jag vet inte exakt vad det var hon behövde förlåta honom för, men det spelade ingen roll. Gud hade just visat för mig varför demonen var i henne så jag visste att det var nyckeln till hennes frihet.
"Do you want to forgive him?" frågade jag.
"Yes" sa hon.
Jag ledde henne sen i en förlåtelsebön och efter det slutade hon skaka och hennes ögon fylldes av frid. Hon grät och tackade Jesus med uppsträckta händer. Hon var fri. Hon delade sen vittnesbördet från scenen. Tror inte hon visste att hon hade en ond ande i sig (observera att jag inte säger att hon var besatt. Kristna kan inte vara besatta, men kan bli påverkade av onda andar om vi ger dem tillåtelse genom t.ex. oförlåtelse) och jag brydde mig inte om att säga det till henne heller. Kände inte att det var nödvändigt för henne att veta det. Har för mig att hennes cysta antingen försvann eller att hon blev av med smärtan. Minns inte riktigt tyvärr. Det fanns så många som behövde bön.
Oförlåtelse är en av de vanligaste anledningarna till att människor blir plågade av onda andar. Så fort personen förlåter den som hon är bitter på så måste anden lämna. Man ska aldrig snacka med onda andar. De ljuger bara. Nu försökte den här inte göra det, men om ni hamnar i situationen att en ond ande börjar snacka och ställa till med en scen så säg åt dem att vara tyst och stilla. De måste lyda. Vi har fått den auktoriteten av Jesus. De är rädda för oss eftersom att vi har den Helige Anden inom oss så vi har inget att frukta. En av mina vänner, Emily, brukar säga: "I don't deal with demons, only people and their issues." Det är helt sant. Om människor blir fria från det som binder dem så måste demonen sticka därifrån. De tar bara den frihet vi är villiga att ge dem. Vi behöver inte ens bry oss om dem. Jag blir så grymt arg när de sliter och drar i människor för det är förnedrande för personen. Demoner förtjänar inte vår uppmärksamhet.
En annan intressant sak var att hon föll direkt ned i golvet så fort jag lade teckningen på henne. Theresa kommenterade att demoner hatar konst och all kreativitet därför att de själva inte är kapabla till det. De kan inte skapa utan bara förvrida det som redan är skapat. Det är därför vår kreativitet är ett sånt kraftfullt vapen oavsett om det är dans, musik, konst eller annat. En intressant tanke jag inte tänkt på tidigare.

Så var första dagen i Filippinerna över. Fortsättning följer....

Metalinspelning för ljudbok av Bibeln och Bobs ministry för de hemlösa

Igår var jag och Levi i en studio för att spela in. Pastor Bob har påbörjat ett projekt där han ska tala in Bibeln på ljudbok. I bakgrunden kommer det att vara rock/metal-musik och även mellan de olika kapitlen. Det är riktat mot de som är inne på den typen av musik för många av dem läser inte Bibeln och Bob vill göra något för dem som känns lättillgängligt för dem. Vi skrev och spelade in olika riff. Var kul och det är helt klart ett annorlunda projekt.

Här är ett klipp på när Levi gör gitarrpålägg på några riff vi just spelade in han och jag:

Idag gav vi ut mat åt de hemlösa igen. Börjar verkligen gilla att göra det och jag börjar få ett hjärta för dem. Börjar lära känna en del av dem lite mer och de är verkligen fina människor. Vissa av dem är ganska nedgångna, men långt ifrån alla. Många av dem ser faktiskt fräscha ut och är väldigt trevliga och artiga. Inte som jag tänkte att en typisk hemlösa skulle vara. En del av dem är högutbildad som t.ex. advokater och annat. De råkar bara vara utan jobb och bostad och de har ingen familj att falla tillbaka som de kan bo med.
Det är väldigt intressant hur Bobs kyrka för de hemlösa startade. Bob predikade i en kyrka för 5-6 år sen om att "ta ansvar för sitt liv." Efteråt kom en person fram till honom och kommenterade hans predikan angående att det finns hemlösa som inte kan rå för sin situation. Han sa: "Känner du någon hemlös?" Det gjorde inte Bob. "Då borde du inte snacka om sånt du inte vet någonting om." Det gav Bob en tankeställare och han åkte till ett ställe vid en bro (det stället där de nu delar ut mat på) och började snacka med de hemlösa som höll till där. Han fortsatte att komma tillbaka och de frågade han om han kunde ta med sig mat eftersom de hade ont att äta. Det började att han tog med några smörgåsar han gjort hemma. Sen blev det mer och mer och han blev vän med dem och började komma oftare. Sen när Trader Joe's öppnade pratade han med dem om de kunde få använda deras mat som gått ut som de inte längre får sälja, men som fortfarande går att äta (i USA har man inte "bäst före datum" utan bara ett datum som gräns för när varorna får säljas). De hämtar nu upp mat nästan varje dag från Trader Joe's och olika människor hjälper till så att de hemlösa får mat på någon plats i Nashville varje dag. Det började som något väldigt litet, men är nu en ministry som ser till att nästan 4000 hemlösa får mat varje månad. Det är inte komplicerat. Hämta mat, laga den och ge den till de hemlösa.
Bob predikar aldrig för dem. Många kyrkor gör det och det avskyr de hemlösa. De vill inte tvingas lyssna på en predikan för att kunna få mat. Många av de hemlösa som kommer är kristna och många av dem kommer till tro på Jesus, inte p.g.a. någon predikan utan p.g.a. av den kärlek och omtanke som Bob, hans föräldrar och de andra som hjälper till visar dem. Vi är ofta så upptagna med att försöka få människor att gå till kyrkan istället för att hjälpa de som verkligen behöver oss och ta kyrkan till dem. Jag har ingenting emot gudstjänster och jag ser värdet i att komma samman som många kristna och lovsjunga Gud tillsammans. Men om vi spenderar det mesta av vår tid där istället för där vi verkligen behövs är det något som är fel. Om Jesus gick på jorden idag som människa tror ni Han skulle spendera sin tid med att gå på olika gudstjänster eller skulle Han vara med fattiga, prostituerade, hemlösa och utstötta? Läs Bibeln och det svaret kommer att bli väldigt tydligt.

En av de hemlösa, Stephanie, kom efteråt till Bob och sa att hon ville investera i "ministryn" som de har för de hemlösa. Hon tog fram en näve full med småpengar. Det var allt hon hade. Kom att tänka på änkan i Bibeln som gav sina sista slantar i Lukas 21:1-4: "Jesus såg upp och märkte hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt. Då sade han: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka gav mer än alla andra. Ty det var av sitt överflöd som alla andra lade något i offerkistan, men hon offrade av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på."
Stephanie gav pengarna med glädje och sa att det skulle lysa upp hennes dag om hon fick ge det. Vilken fantastisk inställning! Det är sann generositet! Det får mig att tänka till nästa gång jag tänker: "jag har inte råd att ge." Kan Stephanie så kan vem som helst, framför allt jag.

Starbucksfika med en helt ofattbart framgångsrik musiker

I morse åkte jag, Levi och Pastor Bob till Starbucks. Där träffade vi en av Bobs nära vänner som heter Dave Graef. Dave är en musiker som har jobbat som gitarrtekniker och gitarrist för band och artister som: Ozzy Osbourne, The Eagles, ZZ Top, Bon Jovi, Megadeth, Steve Lukather, Michael W. Smith, Wynona Judd m.fl. Han spelade t.o.m. med Michael Jackson under hela Dangerous-turnén, vilket är en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin! Listan av namn han jobbat med var helt ofattbar. Han hade även byggt gitarrer till bl.a. Steve Vai, John McLaughlin och Paco De Lucia.
Jag satt och lyssnade på historia efter historia av turnéminnen med Michael Jackson och andra artister. Väldigt intressant att höra. Jag fick höra om vilket geni Michael var och hur han hade koll på varenda liten detalj och ackord som varenda musiker spelade och t.o.m. vad som hände inom pyrotekniken och scenljuset. Var något lite off så märkte han det direkt och kunde säga t.ex. "keyboardisten, i takt 52 i 'Beat It' lägg till en 6:a i ackordet."
Dave's första gig var med Ozzy Osbourne som han fick när han var 19 år. Jag frågade om det var hans första stora gig. "Nej" sa Dave, "det var mitt första gig." Inte illa att landa det som första jobb överhuvudtaget.

Det jag tyckte var så fascinerande med Dave är att han är en sån framgångsrik musiker, men samtidigt har hjärtat på rätta stället. Han är en sån genuin och ödmjuk person.Han hade inget behov alls att göra ett "namn" av sig. Han var bara en kille som växte upp på en farm som var tacksam att han fick möjligheten att spela gitarr och få betalt för det. Men han var även villig att göra det gratis för det handlade inte om pengar. Jag frågade Dave vad som var skillnaden mellan de som "lyckades" och de som inte gjorde det. Hans sa: "allt handlar om vilka du känner och hur de känner dig. Min granne är en så mycket bättre gitarrist än vad jag är, men han får aldrig några gigs för ingen vet vem han är." Jag frågade om vad hans tankar var om varför det fanns så många missnöjda musiker. "Många tror att musikerlivet är något annat än vad det är och det lever inte upp till ens förväntningar. Jag vet att pengar, berömmelse och allt det där kommer och går. Det är inget bestående. Jag får min bekräftelse från en annan källa" sa Dave och pekade upp mot himlen och gjorde korstecknet.
Många musiker, de flesta faktiskt, söker efter att bli bekräftade genom att spela framför en massa människor och få applåder för det som bara leder till att de känner sig missnöjda med livet. Därför det är tomt. Jag har sett det så många gånger, särskilt bland de som är lite äldre. Dave berörde mig starkt men sin tacksamma attityd. Han spelar musik av rätt anledning - inte för berömmelse, pengar, status eller något annat. Han gör det för att han älskar att spela gitarr. Hans attityd sammanfattades i en mening han sa som jag aldrig glömmer:
"I came home from tour with Michael Jackson playing for 100.000 people every night and the next week played at a local bar in front of 20 alcoholics and I enjoyed it just as much."

De senaste 1.5 åren har jag spelat avsevärt mindre trummor. Jag har inte övat sedan sommaren 2010, jag har inte mindre lust att spela trummor nu än jag haft förut. Gud ledde mig bara på en annan väg och det senaste 1.5 årens äventyr har varit det bästa i mitt liv. Jag kan leva utan att spela, men jag älskar det fortfarande precis lika mycket. Ibland saknar jag verkligen att öva, ständigt bli bättre på mitt instrument och att spela mer. Men jag vet att allt har sin tid i livet och vill Gud att jag ska in på den banan igen så kommer Han att öppna de dörrarna för mig. Men det är inget jag tänker tvinga fram. Jag vill inte längre leva med att hela tid sträva och sträva och sträva och att försöka öppna dörrar i egen kraft. Det är en frustrerande bana som leder till besvikelser. Jag har varit där. Nu vill jag bara gå igenom de dörrar som Gud öppnar. Om det är inom musikerbranschen så gör jag det gärna. Jag är tillräckligt bra. Är det inom någonting annat så vet jag att jag kommer att vara mer tillfredsställd att göra det och jag är helt öppen för det. Jag har så många saker jag är passionerad för. Gud har verkligen visat senaste tiden att Hans planer är så mycket större än vad jag ens kan tänka ut och att jag måste börja drömma större och "outside the box". Framtiden är oviss, men väldigt spännande. Vad som helst kan hända. Jag vet inte ens i vilket land jag kommer att bo i eller hur mitt liv kommer att se ut och vad jag kommer att göra. Så länge jag vet vem jag är så spelar det ingen roll. Jag vet att jag är en pionjär och kommer förändra saker på ett banbrytande sätt var jag än befinner mig. Men livet är en process och saker och ting måste få ta sin tid. Jesus förberedde sig i 30 år innan Han på allvar började sin tjänst med att förändra världen. På bara 3 år så förändrade Han historien för all framtid. Finns det någon bättre förebild än det?
Men oavsett så jag är rätt säker på att jag i framtiden kommer att ta upp trumstockarna betydligt mer än jag gör för tillfället. Jag har lärt mig så mycket de senaste 1.5 åren att jag har en helt annan distans och inställning till musik än jag hade tidigare. Det finns saker som är så mycket viktigare i livet. Mitt liv står inte och faller med musik, men kärleken till det kommer alltid att finnas där. Det handlar bara om var jag har min "första kärlek". Det kommer så många möjligheter vår väg som Gud inte vill att vi ska ta. Det är så viktigt att lära sig följa Hans röst för att kunna avgöra vilka Han vill att vi ska ta och inte. Jag sitter hellre still än att gå igenom en dörr Han inte har öppnat. Bara för att dörren är öppen betyder det att Han vill att vi ska gå igenom den?

Jul med Pastor Bob i Nashville

Senaste veckan har jag varit i Nashville hos min kära vän Pastor Bob Beeman. Jag har känt honom sen jag var 14 år och han är en mentor, andlig "far" och nära vän till mig. Vi har inte setts (annat än på Skype) på 2.5 år så jag vill passa på att spendera tid tillsammans med honom nu under julhelgen och över nyår. Åker tillbaka sen till Redding 7 Januari. Har varit väldigt kul att få spendera mer kvalitativ tid tillsammans med honom i verkligheten istället för att bara ses Skype. Vi har spenderat många timmar på Starbucks med att bara prata varje dag sen jag kom hit.

Bob är en av de unikaste människor jag någonsin träffat på. Han är 59 år och lever som celibat. Något som han är väldigt nöjd med och har fått nåd från Gud för. De är ju väldigt få som är kallade till det. Jag känner ingen annan. Han har spenderat de senaste 40 åren med att pionjera kristen rock och metal. Han startade Sanctuary International för de människorna eftersom kyrkorna inte accepterade de som hade långt hår, svarta kläder, piercings, tatueringar och gillade "extrem musik". De hade ingenstans att ta vägen. Nu är de typen av människor accepterade av kyrkor så Sanctuary är inte längre en kyrka utan en "ministry". Bob har spenderat hela sitt liv med att resa världen runt och tala på olika konferenser och kristna festivaler. Han är även musiker, har undervisat i musik, spelat in ljudböcker av Bibeln, olika typer av "voice work", ägt skivbolag, varit pastor i kyrkor, gjort mängder av olika podcasts och radioprogram, counseling, ägt restauranger, m.m. Han är även fullt utbildad läkare inom medicin och nutrition.

Vi pratar inte så ofta om såna saker i vår relation, men de olika människor han känner inom show business och musikervärlden är fullkomligt häpnadsväckande. Några av de band och artister han jobbat och är god vän med med är: Larry Norman, Alice Cooper, Stryper, Evanescence, Megadeth. The list goes on. Under många år hade han varje vecka ett nytt band boende hemma oss sig i sitt stora hus. Ofta bodde de där ett tag innan de blev kända och hade kommit på banan. Evanescence är ett sånt band t.ex. men listan är oändlig. Själv gillar han mest gospel, jazz och blues och har spelat piano med bl.a. The New Christy Minstrels. Jag kan inte fatta att han haft tid med allt som han har gjort i sitt liv. Han säger ofta till mig att han levt det bästa tänkbara livet och är så otroligt nöjd.
Numer så har han sålt sitt hus och nästan allt han äger och lever ett väldigt avskalat liv tillsammans med sina föräldrar i ett litet hus nära en sjö i utkanten av Nashville. Han har i princip bara några få uppsättningar kläder, sin dator, iPad och iPhone. Han tyckte det var otroligt skönt att bli av med alla prylar för det tog bara en massa tid och nu känner han sig så enormt fri. Jag har själv blivit inspirerad av honom och även om jag inte är lika extrem som honom så har jag gjort mig av med fler och fler prylar senaste 2 åren. Det är väldigt skönt. Hur mycket behöver man egentligen? Man får ju ändå inte ta med sig något när man lämnar detta livet.

De senaste 3 åren har jag och Bob spenderat mycket tid på Skype. En vecka går aldrig utan att vi pratar och ibland är det varje dag. Särskilt under mitt första år på Bethel för det var väldigt värdefullt att ha honom vid min sida då eftersom jag gick igenom mycket djupa saker personligen och han hjälpte mig att bearbeta mycket av det. Men vi pratar fortfarande flera gånger och flertalet timmar varje vecka. Han är framför allt en person som hjälpt mig att förstå mig själv på ett helt annat sätt eftersom våra personligheter är väldigt lika. Ibland skrämmande lika. Det var väldigt bra att ha någon utanför "the Bethel stream" som kunde ge ett annat perspektiv på saker. Det är lätt hänt när man är i en särskild miljö att det tillslut blir det enda man känner till och Bob har alltid ett annat perspektiv på saker än de flesta människor. Han är väldigt "outside the box". En mycket ovanligt man som starkt ogillar tom religiös kristendom och är helt för vad Bibeln egentligen handlar om. Relation till Jesus, inte religion. Guds rike, inte imperium. Praktisk handling istället för en massa snack.

Han är fortfarande involverad inom kristen rock och metal men de senaste åren så har han och hans föräldrar startat en homeless ministry där de ger de hemlösa mat att äta. De får mat från Trader Joe's flera gånger i veckan. Ca 3700 hemlösa får mat varje månad i Nashville genom hans ministry.
På Juldagen delade vi ut mat bl.a. vilket Bob och hans föräldrar personligen gör 2 gånger i veckan. De resterande dagarna gör vänner till dem det. Vanligtvis brukar de inte göra det på juldagen eftersom det är den enda dagen på året som de hemlösa får mer än tillräckligt med mat. Då kommer plötsligt alla ihåg att det finns hemlösa och då vill alla hjälpa till. Skulle vara bra om det gällde de resterande 364 dagarna om året också. Den här gången ville de göra något extra för de hemlösa eftersom de har blivit som en familj. Vi dukade upp bord under bron där de alltid träffas och sen fick de hemlösa sitta ned och vi serverade dem vid bordet som på restaurang. De uppskattade det verkligen. Flera av dem gick fram till Bob, vissa av dem med presenter, och sa: "we sure appreciate you, Pastor Bob".

Här är en video från Juldagen med de hemlösa (om ni är intresserade så kan ni även gå in på Bobs youtube-kanal där han lägger upp "Pastor Bob Daily" varje dag. Över 100 olika länder tittar på hans podcasts där han pratar om olika saker i livet och svarar på frågor.)
http://www.youtube.com/watch?v=CmUC6YZ4a6o&feature=youtu.be

Julafton firade vi med Bob, hans föräldrar och Bobs bror med fru och barn. Kalkon, sötpotatis och andra goda grejer enligt amerikansk tradition och sen öppnade vi presenter efter maten.
Denna jul har det känts extra tungt att vara borta från min familj. Saknar dem oerhört mycket. I fjol var första året som jag inte var hemma och då saknade jag dem, men det kändes helt ok ändå. I år känns det betydligt svårare. Även fast jag har det jättebra här i Nashville med Bob så är det är något särskilt med att fira jul med min familj i Boden. Snö, öppen brasa, farsan ängelplingelspel som ljuder i bakgrunden, julfimer med brorsan, mammas sillsallad, glögg, pepparkakor och mys. Det är en tid med familjen som jag värderar högt och som jag är glad att jag fått uppleva under mina första 25 år, varje år. Men jag ser fram emot nästa jul som jag hoppas kunna spendera hemma i Boden med min kära familj!

God fortsättning önskar jag alla er där hemma i Sverige!

Ikväll fick jag äntligen se "The Glory Cloud"

Ikväll fick jag äntligen se det omtalade "Glory Cloud" som har dykt upp under flera gudstjänster på Bethel. Jag har alltid råkat vara borta när det har dykt upp och idag tänkte jag faktiskt på att jag gärna skulle vilja se det. Inte för att spelar någon roll för min tro eller påverkar mitt engagemang, men det verkade väldigt coolt. Det var inte av någon annan anledning än det :) Jag gillar helt enkelt att se när Gud gör häftiga saker även om det inte verkar vara till någon viss "nytta". Gud skapade världen vacker för att vi skulle få njuta av den bara för sakens skull. Under kvällsgudstjänsten ikväll så började det glittra lite under predikan runt på lite olika ställen i rummet. Man kunde se det men det var inte jättemycket eller jättetydligt. Efter gudstjänsten står jag och snackar med av mina kompisar Dave. Helt plötsligt under vår konversation så utbrister Dave: "Oh my gosh!" och pekar åt andra sidan rummet. Jag vänder mig om och upp mot taget på ena sidan av rummet är det fullt av guldglitter!! Det ser inte riktigt ut som ett moln denna gång utan det är som att det är en massa massa små stjärnor i taket som gnistrade och glittrade.  Det syntes verkligen tydligt och jag stod helt förundrad och tittade på det. Jag gick runt och kollade från olika vinklar också och det syntes lika mycket från alla håll. Det finns inte en chans att det skulle kunna komma från någonting typ en maskin som skulle spruta guldglitter eller något sånt. Det fanns inget där och det dök upp från ingenstans. Det märkliga var att "guldglittret" verkade röra sig uppåt av någon anledning. Vet inte varför. Det är verkligen fantastiskt att verkligen få "se" Guds härlighet. Bill har pratat om att han tror att vi kommer att få se mer tecken på Guds synliga "glory" och att det kommer att bli kraftfullare och dyka upp på gatorna och i sammanhang utanför kyrkan. Det är en spännande tid vi lever i!