Det har varit intensiva 2 första veckor. Mycket nytt och förändringar. Jag har känt en sorts känsla av obekvämhet i mitt hjärta. Som en lätt smärta. Jag tror det kan bero på flera saker. Dels så har det rört upp mycket känslor att komma tillbaka, sen så känns det som att jag är i en fas av förändring. Ordet "transition" beskriver det bäst. Och "transition" är inte bekvämt. Att växa är inte bekvämt. För att ta ett steg vidare så krävs det att man måste lämna saker bakom sig. Att släppa taget om saker som man håller fast vid som begränsar en. Det kan vara saker som inte är uppenbart dåliga, men som ändå håller en tillbaka. Saker som man håller fast vid för att man har sin trygghet i det. Jag vill inte att någonting ska hålla mig tillbaka utan jag vill ha total frihet i livet. Det är det livet vi är tänkt att leva. Crystal, som även är min revival group pastor, pratade för några dagar sen om spirituell hunger och det är en stor del av det jag känner. Jag har fått så mycket och är verkligen helt nöjd med mitt liv. Men ändå är jag inte nöjd. Jag vill ha mer - mer av Gud till varje pris. Någon sa att "om man är fysiskt hungrig och äter mat så blir man mätt, men om man är hungrig efter Gud och går till Honom för att få "mat" så blir man bara hungrigare. Jag tror det är jätteviktigt att alltid vara hungrig efter mer och aldrig komma till "been there, done that". Många människor spenderar livet med att undvika och fly från smärta, men jag tror verkligen att Gud kan tala genom ens smärta. Det beror såklart på vad det är och jag tror inte att Gud vill att man någonsin ska må dåligt. Jag försöker inte glorifiera depression. Men om man känner otillfredsställelse så är det av en anledning. Det är en inbjudan till mer... Ett steg närmare Honom. Det som tillfredsställde din hunger igår kanske inte tillfredsställer dig idag. Inte för att där du var igår var dåligt. Det kanske var jättebra och helt rätt, men när vi växer och kommer till en ny nivå så tillfredsställer inte det gamla därför att man har kommit till något ännu bättre. Ännu mer frihet i livet, ännu starkare kärlek, ännu mer frid. Om vi inte tar vara på de känslorna av otillfredsställelse och viftar bort dem som så många gör så kommer vi aldrig att växa och bli de vi har potential att bli. Lev livet med stagnation som ett alternativ som inte går att välja.
Det har hänt något med lovsången senaste tiden på Bethel. Den här veckan har det gått till en helt nivå. Jag tror det beror på det Heidi Baker gav av när hon var här i söndags. Om du inte vet vem Heidi är så är hon en kvinna som just nu är med och håller på förändra en hel nation - Mozambique. Hon har startat 10.000 församlingar, sett 1000-tals mirakler och ser till att 50.000 får mat varje dag. Och hennes budskap är väldigt enkelt: "stop for the one". Allt handlar om älska människan framför sig. Heidi är ingen stor lärare eller förkunnare. Hon är bara en lovsångare av hela sitt hjärta och själ. Hon beter sig som en nyförälskad tonåring och skrattar konstant. Så mycket älskar hon Jesus. Men just att hon var på Bethel Sunday Night Service gjorde något med lovsången här. Det märktes under veckan i skolan. Och det handlar inte om det musikaliska. Även om det musikaliskt är väldigt bra. Jag har känt Guds närvaro på ett större djup än tidigare under våra lovsångspass. I måndags började vi med en timmes lovsång (som de flesta dagar) och sen skulle Eric Johnson undervisa. Men när han gick upp på scenen så bröt det ut i spontan lovsång där alla bara vände sina hjärtan till Gud. Inte ett ord sades utan alla 500 pers i rummet var helt med på vad Gud gjorde just där och då. Det är svårt att förklara i ord. Det höll på i säkert 30-40 minuter innan Eric började undervisa.
Undervisningen har varit väldigt djup och innehållit så många bra grejer. Skulle kunna skriva ett inlägg om varje lektion. Kommer säkerligen ta upp mer grejer längre fram av det vi undervisas om.
Igår var jag på party med min revival group. Vi hängde, grillade hamburgare och lärde känna varandra på ett väldigt fint ställe precis vid en stor flod. Vi lekte även profetiska lekar och fick höra om Crystals och hennes "interns" och deras hjärtan för året. Det finns ingen fast plan för vad vi kommer att göra. Vi är på en resa tillsammans och det kommer formas av de vi är. Gillar verkligen hur öppen och genomskinlig Crystal är. Hon försöker inte vara en perfekt ledare utan delar med sig om var hon är i sin livsprocess och de saker hon brottas med. Det är som ett genomgående tema för hela 2:a året. Att ledarna är mer öppna om med vad de brottas med och vad de vill växa i. För nu är vi ledare. Kris sa t.ex. härom dagen: "there are things we do really really well, and there are things we do really really poorly". Uppskattar den ärligheten och att de inte försöker låtsas om att saker är bra som inte är det.
Igår var jag och hjälpte till på provspelningar för lovsångsteamen för första året. Jag hjälpte till att bedöma trummisarna främst och hjälpte till med det som behövdes. Jag ville egentligen mest vara där för att skapa en bra atmosfär och radera all "tävlan" bland musiker. För jag vet hur provspelningar kan vara. Det var ett gäng musiker som provspelade och de fick bara spela en del av en låt var. Men man ser väldigt snabbt vilka som kommer att funka och inte. Bara trummisarna var 30 st men bara 4 kommer att hamna på ett lovsångsteam. Musikalisk förmåga är viktigt, men det är absolut inte det enda. Att de har hjärtat på rätta stället är det viktigaste. Man kan vara en duktig musiker men ändå inte funka bra i ett lovsångssammanhang. Lovsång har egentligen inget med musik att göra. Det är en livsstil. Vissa av musikerna vi bedömde hade musikalisk förmåga så det räckte och blev över, men de kanske hade attitydsproblem och då kommer hela klassen bli lidande. Om man har attityden att "jag är en cool musiker" och tycker att man är ett huvud högre än andra så är det förmodligen bättre om man går igenom första året utan att vara med i ett lovsångsteam. Lovsång handlar om skapa en plats där det är en öppen himmel och det är lätt att tillbe Gud. "Titta på mig" kommer inte att skapa en sån plats. Sen finns det ju de som har ett fantastiskt och ödmjukt hjärta, men inte den musikaliska kapaciteten och då kommer man inte hellre med. Båda hjärta och skicklighet behövs och det är absolut inte fel att "highlighta" de som är bra. Man måste få blomma ut med hela sin person och förmåga och det är ingen jantelag i det på något sätt. Är man bra så ska man synas. Men det handlar om hjärtat bakom det och vad anledningen till att man gör det är.
Idag har jag audition för 2:a årslovsångsteamen. Ska bli jättekul! Jag förutsätter inte alls att jag kommer med på ett team. Gör jag det så blir jag jätteglad. Men det måste vara ok i mitt hjärta om jag inte kommer med. För om det inte är ok så har jag ett problem. Att få leda lovsång här är ett privilegium och inte en rättighet. Jag är inte ute efter bekräftelsen att veta att jag duger som musiker. Jag vet redan att jag kan spela.
Sen ikväll så ska jag kompa de som provspelar som lovsångsledare för 1:a året. Blir jättekul! Mina kompisar Toby, Mike och Emmanuelle kommer att vara med i kompet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar